Maj 2017 Vår tid…

I Sverige gjordes i de flesta kommuner många och stora satsningar på friluftslivet under 1960- och 70-talet. Men det finns en tydlig strimma av idrottstradition, friskhet och friluftsliv ända tillbaka till slutet av 1800-talet. Detta skeende beskrivs alldeles förträffligt av Sörlin och Sandell i boken ”Friluftslivshistoria”. Några av de anläggningar som tillkom kring 1960-talet är kanske ”före vår tid”, men källorna och anläggningarnas patina eller ålder vittnar om charm eller mer drastiskt uttryckt i värsta fall påbörjad förruttnelse om de kunnat stå kvar ända in i moderna tider. Om någon brytt sig. Om inte, så uppstår för den som rotar och undersöker en vetskap att ”här fanns det en gång någonting”… Här fanns en idrottsanläggning…

Ibland skrivs det artiklar som betyder lite mer för läsaren – bland alla artiklar ute i det mediala bruset. För flera år sedan hade jag äran att träffa Rune Larsson på ett träningsläger. Rune ingick i en större grupp löpare och var en av tränarna. Artikeln som Rune skrivit, återgiven nedan, borde alla läsa och reflektera en sekund över. Rune beskriver anledningen till varför just vissa anläggningar, idrottsklubbar och i slutändan meningsfulla aktiviteter för barn och vuxna finns kvar över tid. Inte bara de avlägsna träningslägren…

 

Rune Larsson reflekterar över en otroligt viktig aspekt i dagens Sverige.

 

Inte sällan kan det hos exempelvis stora exploatörer, eller hos ivriga markägare, rapporteras att deras synsätt vittnar om att ”elljusspåret väger lätt”. Det är noga räknat ett synsätt som att vår, alltså min egen hälsa, väger lätt.  För jag hör till dom som nyttjar elljusspåren. Ni kan gissa om det blir personligt när en organisation kommer fram och mer eller mindre direkt säger att ”min hälsa väger lätt, den är inte så betydelsefull”.

Svaret från exploatören och de så kallade utvecklarna/planerarna kan bli något i stil med ”ja men elljusspåret kan vi flytta, då blir allting bättre, och förresten de där backarna är det ingen som nyttjar längre, vi ser aldrig någon människa där”….. ”Vem springer i backar nuförtiden?”.

Svar: Undertecknad, sedan 40 år. (Första gången när en förälder tillika brandman C Björk tog oss fotbollsungdomar till den brantaste backen ute i skogen på elljusspåret. Där danades vi. Och vi hade himla kul och vi blev rätt bra och friska medborgare).

Tack Rune Larsson för att du hedrar de initiativ som håller kärnan i vår idrottstradition vid liv!

 

(P.S. Undertecknad är ordförande, numera likt även Rune Larsson, sedan några år i just precis en sådan här slags idrottsförening).

 

Kategori: Blandat